Hej sitter här i min enkla boning och dricker te och äter muffin vid denna ganska sena timme. Jag kan meddela att det faktiskt inte är vilken muffin som helst utan en alldeles underbar muffin som min vän Trasselkott har dekorerat föreställande Quasimodo tänkande på kärlek. En väldigt söt muffin vill säga.
Alltså, som ni kanske förstår så hade jag Kai-Bengt, Grön-Mössa och Trasselkott muffinsbakar afton i Fredags vilket var väldigt trevligt. Och bland annat kretsade kvällen samtalsämnen kring detta http://www.youtube.com/watch?v=CCcUW5L6cp4 . Denna underbara film som till min stora besvikelse inte finns att bevittna på You Tube, faktiskt är jag väldigt förälskad i Per Åhlins tecknarstil. Borde helt klart lägga upp bilder på detta ^^ (någon gång)
Nå väl, anledningen till att jag sitter här är att jag inte direkt har ro att gå å lägga mig förstår ni, världen är så där underlig igen å då blir framtiden så jobbigt oviss. Men, jag antar väl att det är så här i livet att man lixom bara kan vänta och se. Apropå se, så var Teater tvåornas produktioner helt klart värda att se. De var verkligen super duper duktiga. Å jag vill också vara så där super Duperduktig ;P
Men man bli väl bättre om man övar tänker jag mig och det försöker jag väl i alla fall. Kul äre i alla fall kan jag tycka. http://www.youtube.com/watch?v=WEHZQ2DlwCE
Så i dag har jag tro det eller ej börjat måla om mitt rum, till en början för att det behövdes och senare för att ha något att pyssla med eftersom jag uppenbarligen har huvudet fullt av annat en Johnblunds sömnstoft. Som sagt, som sagt RÖRIGT i huvudet vart det när jag kom hem, men jag tänker mig att det reder sig med tiden.
Näe, om jag ska försöka sova ett par timmar i alla fall. Måste upp å fortsätta måla imorgon, antagligen skriva teaterterrin och träna också.
Förövrigt så är liftarens guide till galaxen en väldigt bra bok .
P.S Tv och Dator är slöseri på tid, men om tiden ändå är en illusion så borde ju det vara de samma.
söndag 28 februari 2010
tisdag 2 februari 2010
Käpprätt åt helvete men jag ska sluta gnälla :)
Det finns dagar man önskar att de aldrig tog slut, sen finns det dagar man önskar att det överhuvudtaget inte ens började.
Skulle nog vilja lägga den här dagen i den andra kategorin faktiskt. För det första har det alltid varit en pina och besvikelse att fylla år. Man får en massa skitsaker som man verkligen aldrig kommer att använda eller någonsin se åt igen. Och sen är det de där med att bli äldre, det skrämmer mig. Jag vill inte påstå att jag lider av ålders-ångest redan vid sjutton. Jag kan bara inte acceptera att tiden går så fort, det känns inte som om jag hinner med allt. Näe, obehagligt lixom att det bara ska vara ett ynka år kvar till man är arton, jag menar i mina ögon är jag fortfarande tolv.
Hur som helst var min första tanke när jag väcktes av min mosters och min mammas intressanta födelsedagssång, var att jag bara ville sova bort dagen och skita blankt i allt vad fylla år heter.
Å kanske var det denna dåliga karma som kom hela dagen att braka käpprätt åt helvete?
Hur som helst så orkade jag trots min ”mogna” ålder inte låtsats vara överlycklig när jag fick ett engelskalexikon, vilket antagligen gjorde i alla fall min moster besviken att jag var så ”otacksam” Mamma har väl vant sig antar jag eftersom det brukar vara så när jag fyller år.
Så innan jag gick ut för att ta bussen så tjura jag lite med min moster och stod framför spegeln å grina mest för princip och tradition (ännu ett bevis på att jag fn heller ska fylla arton nästa år) .
Så när jag kom ner till bussen så kommer den inte, så jag missar helt enkelt det tåget jag skulle ha åkt med. Så lite smått stressad springer jag från det försenade tåget till bussen mot liljeholmen. Så när jag fortfarande smått stressad kliver av bussen tappar jag telefon under bussen, lite smått tafatt försöker jag få bussen att stanna kvar och inte åka iväg medan min svensklärare viftar febrilt framför busschaförens fönster. Tyvärr, verkade han tycka sig ha bättre för sig än att stå still och jag sr uppgivet hur min telefon krossas under den tunga bussen. Och helt ärligt orkade jag inte ens bli förvånad.
Ja ha, så kommer jag hur som helst till skolan o får träffa mina söta vänner och överlever mot alla odds alla lektioner utan några större problem.
Sen åker jag Å Lille Trasselkott och Kai-Bengt å fikar på underbara fiket ”Clown på franska” vilket är trevligt.
Sedan klockan halv fem går jag från cafét för att hinna så att jag kommer i tid till min smink tid på teatern som är klockan halv sex, tror ni att tågen fungerar eller?
Näe, skulle inte tro det va?! Jag stod i säkert ett timme på en pisskall station i fkn skogås. Detta var inge vidare skojigt faktiskt, å jag till skillnad från resten av folket på stationen kunde inte ringa och gnälla om hur synd de var om mig heller. Sen kom jag i alla fall halvt söderstressad, och smetade hastigt på mig sminket och repade akt 2 med bara det lilla misstaget att jag slängde en burk puder på golvet en bagatell i jämförelse faktiskt. Hur som haver efteråt orkade jag dumt nog inte ta bort teater sminket utan åkte hem med det, japp gott folk jag åkte hem i utseendet som någon form av nerdrogad skolflicka. Vilket inte spelade mig någon större roll fram till jag gjorde insikten att porten upp till lägenheten hade gåt i lås för kvällen.
Då kan ni kanske förstå min smärre känsla av uppgivenhet ! Men det fanns ju inte direkt mycket att välja mellan, så jag knackade helt enkelt på hos en av bottenvåningens portar och bad om att få låna telefonen. Jag kan inte klandra dem för att tycka att det hela verkade lite konstigt med tanke på att jag inte såg riktigt frisk ut och sedan förklarade det hela med att bussen körde över min telefon.
Så till slut kom jag i alla fall hem till min underbara lägenhet och en våg av undanlagd irritation sköljde över mig så fort jag kom innanför dörren. Förstå då att jag dampar då mamma i princip skyller min dag helt å hållet på min dåliga inställning , SOM OM ATT DET ÄR MITT FEL ATT SL ÄR CP !
Näpp, så långt gick det tills jag hamnade här. I mörkret i mitt lilla älsklings rum lyssnandes på underbar kent musik och skriver ut alla dagens sagda och outsagda klagomål så att allmänheten kan läsa dem.
Uppriktigt talat så kan det säkert ligga någonting i att inställningen till saker och ting påverkar hur det blir. Det ligger nog mer i det än vad jag är villig att inse. Men då får jag nog ta att bli positivare till att vara sjutton, med tanke på att jag inte lär bli yngre direkt. För övrigt så har inte livet direkt varit bättre så jag har vän inte så mycket att klaga på heller. Det kommande året kommer bli kanoners det lovar jag! DET SKA DET BLI! SÅ DET SÅ.
Men nu har jag sansat mig så pass att jag insett att jag är hungrig och trött så nu ger jag nog upp det här meningslösa skrivandet på ett tag. Fast det här är ju ett rätt långt inlägg men håll till godo, man vet aldrig om det blir några fler.
Puss Å Hej från alltid så posetiva mej ;P
Skulle nog vilja lägga den här dagen i den andra kategorin faktiskt. För det första har det alltid varit en pina och besvikelse att fylla år. Man får en massa skitsaker som man verkligen aldrig kommer att använda eller någonsin se åt igen. Och sen är det de där med att bli äldre, det skrämmer mig. Jag vill inte påstå att jag lider av ålders-ångest redan vid sjutton. Jag kan bara inte acceptera att tiden går så fort, det känns inte som om jag hinner med allt. Näe, obehagligt lixom att det bara ska vara ett ynka år kvar till man är arton, jag menar i mina ögon är jag fortfarande tolv.
Hur som helst var min första tanke när jag väcktes av min mosters och min mammas intressanta födelsedagssång, var att jag bara ville sova bort dagen och skita blankt i allt vad fylla år heter.
Å kanske var det denna dåliga karma som kom hela dagen att braka käpprätt åt helvete?
Hur som helst så orkade jag trots min ”mogna” ålder inte låtsats vara överlycklig när jag fick ett engelskalexikon, vilket antagligen gjorde i alla fall min moster besviken att jag var så ”otacksam” Mamma har väl vant sig antar jag eftersom det brukar vara så när jag fyller år.
Så innan jag gick ut för att ta bussen så tjura jag lite med min moster och stod framför spegeln å grina mest för princip och tradition (ännu ett bevis på att jag fn heller ska fylla arton nästa år) .
Så när jag kom ner till bussen så kommer den inte, så jag missar helt enkelt det tåget jag skulle ha åkt med. Så lite smått stressad springer jag från det försenade tåget till bussen mot liljeholmen. Så när jag fortfarande smått stressad kliver av bussen tappar jag telefon under bussen, lite smått tafatt försöker jag få bussen att stanna kvar och inte åka iväg medan min svensklärare viftar febrilt framför busschaförens fönster. Tyvärr, verkade han tycka sig ha bättre för sig än att stå still och jag sr uppgivet hur min telefon krossas under den tunga bussen. Och helt ärligt orkade jag inte ens bli förvånad.
Ja ha, så kommer jag hur som helst till skolan o får träffa mina söta vänner och överlever mot alla odds alla lektioner utan några större problem.
Sen åker jag Å Lille Trasselkott och Kai-Bengt å fikar på underbara fiket ”Clown på franska” vilket är trevligt.
Sedan klockan halv fem går jag från cafét för att hinna så att jag kommer i tid till min smink tid på teatern som är klockan halv sex, tror ni att tågen fungerar eller?
Näe, skulle inte tro det va?! Jag stod i säkert ett timme på en pisskall station i fkn skogås. Detta var inge vidare skojigt faktiskt, å jag till skillnad från resten av folket på stationen kunde inte ringa och gnälla om hur synd de var om mig heller. Sen kom jag i alla fall halvt söderstressad, och smetade hastigt på mig sminket och repade akt 2 med bara det lilla misstaget att jag slängde en burk puder på golvet en bagatell i jämförelse faktiskt. Hur som haver efteråt orkade jag dumt nog inte ta bort teater sminket utan åkte hem med det, japp gott folk jag åkte hem i utseendet som någon form av nerdrogad skolflicka. Vilket inte spelade mig någon större roll fram till jag gjorde insikten att porten upp till lägenheten hade gåt i lås för kvällen.
Då kan ni kanske förstå min smärre känsla av uppgivenhet ! Men det fanns ju inte direkt mycket att välja mellan, så jag knackade helt enkelt på hos en av bottenvåningens portar och bad om att få låna telefonen. Jag kan inte klandra dem för att tycka att det hela verkade lite konstigt med tanke på att jag inte såg riktigt frisk ut och sedan förklarade det hela med att bussen körde över min telefon.
Så till slut kom jag i alla fall hem till min underbara lägenhet och en våg av undanlagd irritation sköljde över mig så fort jag kom innanför dörren. Förstå då att jag dampar då mamma i princip skyller min dag helt å hållet på min dåliga inställning , SOM OM ATT DET ÄR MITT FEL ATT SL ÄR CP !
Näpp, så långt gick det tills jag hamnade här. I mörkret i mitt lilla älsklings rum lyssnandes på underbar kent musik och skriver ut alla dagens sagda och outsagda klagomål så att allmänheten kan läsa dem.
Uppriktigt talat så kan det säkert ligga någonting i att inställningen till saker och ting påverkar hur det blir. Det ligger nog mer i det än vad jag är villig att inse. Men då får jag nog ta att bli positivare till att vara sjutton, med tanke på att jag inte lär bli yngre direkt. För övrigt så har inte livet direkt varit bättre så jag har vän inte så mycket att klaga på heller. Det kommande året kommer bli kanoners det lovar jag! DET SKA DET BLI! SÅ DET SÅ.
Men nu har jag sansat mig så pass att jag insett att jag är hungrig och trött så nu ger jag nog upp det här meningslösa skrivandet på ett tag. Fast det här är ju ett rätt långt inlägg men håll till godo, man vet aldrig om det blir några fler.
Puss Å Hej från alltid så posetiva mej ;P
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)