Det spelade ingen roll hur glad jag var eller hur bra det hade vart i skolan för i samma stund jag drog igen dörren så insåg jag mitt misstag!
Man har ju sina favoritsnuttar i varje låt, en liten bit som höjer en hela låten. Ibland är det bara ett ord ibland en hel vers! :
” what are you afraid of
is it her,
she's not half as big as you,
what could she do
she couldn't harm you even if she tried.”
På tåg.
Folk tittar konstigt, inte bara på han som just gick av utan också på platsen där han satt. Som om de väntar sig att på sätet finna en förklaring om hur någon människa vågade kliva utanför ramen för vad som kallas normalt.
Varför tänker jag alltid likadant? Som om när jag väntar mig och hoppas att du ska dyka upp bakom nästa gathörn, att du ska kliva på nästa gång tåget stannar. Varför bygger jag upp fantasier om vad du skulle säga vad vi skulle göra om våra vägar händelsevis korsades. Och varför blir jag lika besviken när jag står hemma i hallen och hör låset gå igen bakom mig.
Jag ÄLSKAR att lyssna på musik, gärna ”lite” för högt! Så där lite för högt att du inte längre kan urskilja någon unges skrik fast den bara är några säten bort. Så där lite för högt så att om någon skulle fråga något så skulle du skrika va tre gånger medan du försökte sänka volymen och sedan fortfarande vara lomhörd när du pausat i låten för att besvara frågan.
6,5 : Anja har återfått hoppet på mänskligheten och är faktiskt riktigt glad! tack!!
Puss och pepp för ännu en skolvecka, gissa vem som tänker göra alla (icke gjorda) läxor på håltimmen imorgon, jo det var Anja då va ; P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar